Gott Nytt År!

2011 tror jag blir ett bra år! Började bra i nordligaste Norge med fyrverkerier, fiske, snowboard, vänner och festligheter. Fortsatte inte riktigt lika bra eftersom jag blev sjuk och nu ligger hemma, förkyld med feber och sprängande öronvärk. Min vän Simon har utnämnt 2011 till vedergällningens år så det är förmodligen pga några dumheter jag gjort som jag får ligga i sjuksängen. Vore det inte för att telefonen ringt konstant under morgonen och påmint mig om att jag har ett jobb där jag borde vara så kan jag med hjälp av lite Voltaren nästan lura mig att jag har det rätt mysigt.

Krya på mig!

Del 3 - Tysklandsresan

Resan började med att mer än hälften av resesällskapet tyvärr fick stanna hemma. Eftersom jag bokat hyrbil innan som skulle rymma 5 pers så försökte jag få en så stor bil som möjligt. Jag fyllde i valet Full size, 5 dörrars, Sport Utilization Vehicle och trodde därmed att jag skulle få en typ stadsjeep modell större. Men vad vi fick var en 2.0 D Volvo V70!? Som Tilde brukar säga med händerna utsträckta bredvid huvudet "Va hänne???"

Efter att ha kört den är jag ännu mer nöjd med min S40 med samma motor. Vilken skillnad! Hur som helst så gick den rätt bra när man väl kommit upp i fart även om den var lite svår accelererad. Jag har därmed äntligen fått köra bil på Auto bahn och funderar att ta med deras vägkoncept hem till Sverige. En fil för lastbilar, husvagnar och övriga vägsniglar, en omkörningsfil och ytterligare en fil längst till vänster där jag i stort sett fick vara helt ensam, den s.k. ”Malin-filen”. Jag har drömt om en helt egen väg och här gick den i uppfyllelse.

Något jag också drömmer om är att besöka alla länder i hela Europa och konstaterade i sommras efter min trip till Holland att det inte är så många kvar i den västra delen. Irland, Island och Luxemburg och de andra pluttländerna som knapp räknas. Men eftersom vi var nära gränsen till Luxemburg här så såg jag till att vi efter en middag nära Luxemburg mitt i natten körde över gränsen och tittade på bensinmackar som det kryllade av där. Landskapet är mycket vackert en dal där det rinner en flod som gränsar mellan länderna och böljande vinåkrar längs kullarna. Hoppas att jag får möjlighet att nån gång även besöka staden Luxemburg men nu har jag iallafall bockat av ett land till på min lista.

På tal om listor så fick jag till min glädje höra att det inte bara är jag som gör checklistor över saker att göra även under semestern. Även Harald körde samma princip när han tog semester. Även om jag tror att hans hade mer med husbygge att göra och min var mer: Sola, check, äta glass, check, bada, check, fiska, check osv.

Tandläkarbesök

Idag har jag varit och lagat ett hål hos tandläkaren. Blir alltid lika imponerad av hur de alltid först stoppar in så många sugar och andra redskap som möjligt i munnen innan de börjar fråga ut en om allt möjligt. "Jööö deeööt gåuur ba!", "Neeehööj, glugg glugg, det gör inte så ont!" säger jag fast det ilar som bara sjutton och jag undrar om jag inte skulle ha tackat ja till bedövningen i alla fall. Sen kommer jag på mig själv att jag ju faktiskt vill småprata lite med tandläkarna så det är förmodligen därför jag irriterar mig på alla redskap man måste ha i munnen.

När jag konstaterat att det inte är lönt att försöka prata när tandläkaren ska jobba i min mun och den andra maskinen ilar betydligt mindre så slappnar jag av och blundar för att slippa se alla maskiner de växlar mellan för att laga hålet. Jag nästan somnar i den faktiskt väldigt sköna tandläkarstolen! Halvt yrvaken får jag sätta mig upp och gurgla med vatten. Redan klart! Gick ju faktiskt bättre än väntat och jag är glad att jag inte tog bedövningen och tvingats gå halva dan men en sida av ansiktet svullet och förlamat. För att inte tala om hur ont det gör när man bitit sig själv i tungan ett antal gånger och bedövningen börjar släppa.

Nu i kväll så ilar tanden lite så trots att det gick bra så hoppas jag verkligen att det inte blivit något fel så att jag måste göra om eländet.

Smile!

Tysklandsresan - Del 2

Så var det dags igen! Att åka på sol-…. nej jag menar arbetsresa till Tyskland.

Dag 0-1

Malin var ute i god tid och packade på söndagsmorgonen parallellt med städning, tvättvikning och allt annat som är skönt att ha gjort när man kommer hem igen. Så jag kan ju inte säga att jag tänkt speciellt länge när jag konstaterade att ”Jag ska ju bara sitta på ett flygplan eller två så jag tar de här högklackade skorna.” Någon fick lida för detta när vi landar på Arlanda och inser att vi har ca 20 min på att ta oss till Terminal 5, genom säkerhetskontrollen, kryssandes mellan semesterresenärer utan brådska samt att på vägen hinna ta ut Euros. Denna någon var kanske lite otippat Martin som hade svårt att hänga med när jag satte iväg i de av Martin nu kallade ”racerpumpsen”. Mitt lidande kom inte förrän på Frankfurts flygplats (en av Europas största) där korridoren med gaterna aldrig tog slut och när vi väl var framme för att hämta ut väskorna hade ytterligare en oändlig korridor för att hämta hyrbilen.

Eftersom vi bodde på samma ställe som sist tyckte både Malin och Peter att ”GPS:en borde vi väl klara oss utan”. Martin var inte lika övertygad om saken och hade innan resan skrivit upp alla ställen vi skulle till och hade för säkerhets skull även memorerat kartan över området. Den här gången så var GPS:en inbyggd i bilen men vi testade för säkerhets skull om den funkade och svängde av fel för att se om GPS:en var med. ”Om det är möjligt gör en U-sväng” säger GPS:en och vi jublar över att den fungerar.

Det är fascinerande hur många i Tyskland som är riktigt dåliga på engelska. Konstruktörerna sitter och babblar tyska och sen får Bocken och Harald Handfaste översätta. Martin spetsar dock öronen och lyckas kommentera saker direkt utan översättning vilket är väldigt bra med tanke på att vi ändå höll på nästan 3 timmar längre än planerat och ändå låg 2 timmar efter agendan vid dagens slut. Men Martin bevisade med hyrbilen att vi kunde köra igen förlorad tid (vi var framme 5min innan planerat) så vi hoppas att vi lyckas köra igen lite under morgondagen.

När Malin ska fylla i alla deltagare i mötesprotokollet så inser hon att hon inte vet vad mystiske mannen heter. Med Ninas hjälp via communicator så blir det till sist ”guy called York who doesn’t speak”. Behöver jag nämna vem som i ett tidigare tillfälle benämnt en mötesdeltagare med okänt namn med ”bold guy with glasses who came late”.

Fastest factory tour ever lyckades vi klämma in vid lunch eftersom det var första gången Martin var här. Vi hann med både assembly verkstan med falsar, toblerone fixturer, vridbord och TKDN fixturer liknande de vi ska ha och tillverknings verkstaden där vi fick se basenheterna till våra falsar som just höll på att tillverkas. Coolt! som att se sin lilla baby på ultraljud tror jag ;o)

På kvällen skulle vi äta på samma kinesiska restaurang som sist. Jag tänkte att jag skulle ta hem en tofs till Josef men den var tyvärr stängd. Vi gick istället vidare till Afrikanska restaurangen där jag den här gången inte beställde mat från Senegal utan en rejäl stek. Mums! Vi tyckte även vi var värda en efterrätt efter en lång dags granskning. ”Do you want your coffe first or ice cream first?” frågar kyparen efter vi beställt.”Same time, please!” svarar vi och kyparen ser ut som att vi är från en annan planet och får ur sig ett långt ”Okeeeeey??!!” Det är tydligen väldigt konstigt att göra så här och vi anade hur de stod i köket och spanade över de konstiga svenskarna som samtidigt åt glass och drack kaffe.

Guten Night!

Dag 2

Design reviewn börjar mer och mer likna en lektion i tyska trots återkommande kommentarer från oss att det skulle vara bättre om de tar vissa frågor senare och inte behöver komma på en ny lösning på saker vi kommenterar på stört eftersom vi inte riktigt är delaktiga i diskussionerna. Det funkar typ i 5 min och så är vi tillbaka i samma hjul. Trodde vid lunch att vi inte alls skulle hinna klart med en bråkdel av det vi hade på agendan men efter tre timmars förlängning av dagen så hade vi betat av majoriteten av dagens punkter. 

Vi har lärt oss hur man får mystiske mannen att prata!!! Martin bjöd honom efter en lång dag på godis och då såg han glad ut och tackade artigt. På kvällen var vi ute och åt middag och kom in på Formel 1 och att det var ett rally som gick i Tyskland. Eftersom mystiske mannen satt närmast mig och såg hyfsat involverad ut i ämnet så frågade jag honom var i Tyskland det gick. Döm om min förvåning när han på helt perfekt engelska svarar att det gick i Hockenheim och att förut var det två rallyn som gick i Tyskland. Helt otroligt, jag som antagit att det var för att han inte var så bra på engelska som han känt sig lite hämmad att prata och har försökt vara lite Ö V E R T Y D L I G och artikulerade noga när jag frågade.

Kvällen gick inte helt otippat när man är ute med en tysk linebyggare till bilindustrin i bilens tecken och Bocken har för er som är intresserade en 305 hästars grön (och ja Jan-Åke denna bil är faktiskt grön till skillnad från din) Focus RS. Jag önskar att jag fick köra den efter Auto bahn, även om han själv inte tyckte att det var någon tjejbil.

Han visste förmodligen inte att han pratade med tjejen vars pappa lärt upp henne i att ”Hastighetsskyltarna är ett minvärde som inte får understigas förutom i yttersta nödfall” och 11:e budordet ”Du skall inga bilar hava framför dig”. Han var dock lite besviken över att de nu ska göra en RS 500 med 350hk. Han använder även bilen som argument under konstruktionsgranskningen att den inte har höj och sänkbara säten men är bra ändå. Jag ger mig dock icket och har fått in ett antal extra linjärenheter för att förbättra ergonomin på laddningen av glaskanalerna.

Väl hemma på hotellet fortsätter tyska lektionen eftersom inte en enda kanal visar något annat än tysk TV eller dubbade program till tyska. Trist bara att jag inte har några grunder att bygga på men ett och annat snappar man nog upp.

Bitte schön, kyyysss!

Dag 3

Trodde inte det skulle hinna hända så mycket denna dag eftersom ”Vi skulle ju bara hem!” Men som vanligt hann det hända en hel del så här kommer sista dagen på Del 2.

Det börjar med att Martin på väg till flyget lyckas köra mot två ”Förbud mot fordonstrafik” . Den första står mitt i vägen på den sida vi kör på, Men eftersom det gick att köra runt skylten på andra sidan vägen och vägen efter såg hur normal som helst och ”den fungerande GPSen visade ju att vi skulle köra dit” så svängde vi runt skylten och fortsatte rakt fram. Några km längre fram är vägen helt avspärrad dit vi ska och den enda väg som går att fortsätta efter går åt helt fel håll. Vi fick vända! Den andra var vid flygplatsen så vi svänger av en avfart för tidigt innan vi ska lämna av hybilen. ”GPS:en sa ju sväng höger!”

Efter vi lyckats krångla ut boardingkorten ur maskinen läser jag på den stora avgångstavlan SK638 Stockholm 51-46103 nånting och jag tolkar det som att det är en gate på 51 och uppåt och övertalar Martin att vi ska följa skyltarna som visar Gate 51-. Martin mumlar något om att ”Var det inte gate 46?”. När vi kommer fram för att visa boardingkorten tittar vakten på oss lite konstigt och pekar på korten där det står klart och tydligt med stora bokstäver ”Gate: A20”. Ops! Vi fick vända!

I säkerhetskontrollen testar Malin att gå genom porten utan att ta av sig skorna som pep på väg ner från UME-ARN. De pep inte alls här. Tydligen är det viktigare med säkerheten när man flyger inrikes inom Sverige än från ett annat land!? Självsäker på att jag nu vet att jag inte har något i väskorna som jag kan bli stoppad för, eftersom jag hade ju samma saker på väg ner, står jag och tittar när säkerhetsvakten bläddrar mellan de olika väskorna på röntgenskärmen och ser plötsligt min väska. ”Där är min telefon och linsetui”. Säkerhetsvakten hade tydligen hittat något annat och granskar länge skärmen och när backen med mina väskor kommer ut rullas den in på terroristbanan och jag får gå runt för granskning.

En av vakterna börjar prata tyska med mig tills han ser att jag ser ut som ett frågetecken och frågar då –English?. –Yes! svarar jag och väntar mig att han ska ta allt igen, men icket han var knapp tyst. Han kände noga genom väskorna och letade efter lönnfack i min dataväska. De körde igenom väskorna igen genom röntgen separat då det konstaterades att det var min handväska som gav utslag. ”Kan det vara att jag hade linsetuiet med lite linsvätska i?” undrar jag tyst då han drar upp min maskara och tittar noga på den innan han sakta och långt från kroppen drar upp borsten som om det var en bomb som skulle explodera. Det hände ingenting och sökandet fortsatte. Ni kan förstå att han hade det lite knivigt eftersom detta är väskan som jag själv brukar tappa bort saker i. Tillslut hittar han min tuperingskam och går med den till den andra säkerhetsvakten medan han trycker ut pinnen som helt klart är mer än de tillåtna 6cm och som jag förmodligen skulle använda till att kapa planet med för att åka på solsemester. Detta misslyckades förra resan när de hittade fällkniven jag smugglade med redan i Umeå. Det börjar bli lite svårt att bortförklara mina terroristtendenser.

När jag ska betala i taxfree shoppen frågar kvinnan i kassan efter mitt boardingkort och jag lämnar av misstag fram kortet från Stockholm till Umeå ”Do you have an other ticket or are you planing staying in Frankfurt?” frågar hon lugnt. Jag får smått panik när jag inte hittar det andra boardingkortet i min som sagt ”lätt-att-tappa-bort-saker-i-väska”. Hittar till sist rätt boardingkort som jag av okänd anledning stoppat ner i dataväskan.

På planet får jag sitta bakom en stor tysk som slänger sig ner i stolen och med jämna mellanrum gungar på den så att den trycker hårt mot mina knän som jag pressat fram lite extra för att han ska minsann inte tro att han senare ska få fälla ner sätet. Jag ser också till att trycka tillbaka när jag ändrar sittläge så att han ska förstå att jag har långa ben. Efter 5-10min pressande och irritation över att han eventuellt kommer att pressa ner stolen på mina knän så att det gör lika ont som det nu gör pga att jag försöker förhindra detta inser jag att det är bättre både för mina knän och mitt humör att sitta lite mer normalt och ta smällen om den kommer. Lyckligtvis försökte han aldrig att fälla ner stolen så han kanske uppfattade mina försök att demonstrera hur långa ben jag har.

Jag tittar ut genom fönstret när vi åkt ett bra tag och fascineras över hur pigg jag är trots vi snart är framme i Umeå och klockan börjar närma sig 22. Martin börjar prata om taxi. ”Just ja det glömde jag att ringa om på Arlanda!” Jag tänker att jag kan ringa direkt när vi landar i Umeå för det tar ju ett tag innan man fått ut väskorna och hoppas att det finns någon ledig. Sedan börjar jag tänka att när hann Martin ringa när vi var på Arlanda utan att jag märkte det? Tänkte att jag borde ha någon minnesbild av det eller i alla fall när det skulle kunna ha hänt om vi inte var på samma ställe. Inser då att jag inte har några minnesbilder alls över att vi nyss skulle ha varit på Arlanda! Detta berodde på att klockan inte alls började närma sig 22 utan 19 och vi var på väg ner till Stockholm och inte till Umeå och jag var nog inte så pigg som det kändes. Martin läser en av rubrikerna i Aftonbladet ”Han minns ingenting!” är det något som är smittsamt tro?

Danke Schöön Germany!

Tysklandsresan

Det hände sig en vecka för inte så länge sedan att ett gäng från en arbetsplats långt uppe i norra Sverige (närmare bestämt Umeå och min egen arbetsplats) åkte på en arbetsresa till södra Tyskland för att granska designen på en utrustning vi köpt där.

Dag 0
Resan började med att Malin på flygplatsen i Umeå blir stoppad i säkerhetskontrollen för att hon försöker smuggla med en liten kniv i dataväskan! Malin försöker själv bortförklara sig med att det var en liten reklam armékniv från något företag som hon inte visste låg där men alla övriga är övertygade om att hon egentligen tänkte kapa planet till Tyskland för att resa till någon semesterort.

Före boarding så utropar de högt och tydligt i högtalaren: ”Ni som har plats på rad 15 och bakåt gå till boarding.” Konstigt nog var det inte en enda av alla passagerarna som skulle på planet som hade rad 1-14. Planet skulle uppenbarligen få rejält med bakåttyngd! Men som ni kanske förstår så var inte så fallet utan alla passagerare rad 1-14 (inklusive mig själv på rad 11) struntade i instruktionerna och trängde sig fram för att komma på planet så fort som möjligt!

Planet till Frankfurt landade som det skulle och vi hämtade ut våra väskor. David hade innan railerat om hur STOR bil han varit tvungen att hyra för att få plats med TRE tjejers bagage. Det visade sig dock att det inte var någon av tjejernas bagage som var störst utan självaste Davids jätteväska.

När vi lastat alla res- och dataväskor på väskvagnar så gick vi mot hyrbilsfirman. Vi blev snabbt stoppade av en rulltrappa och fick ofriviligt lämna vagnen och bära vårt bagage själva. När vi kom ner för rulltrappan ser vi en stackare som minsann inte tänkt lämna vagnen bara för att en rulltrappa kom ivägen utan har fastnat i rulltrappan på väg upp med sin väskvagn. Såg helt kollosalt roligt ut och genast blev det lättare att bära allt sitt bagage själv.

Två bilar hade vi hyrt för att ta oss den 2h långa resan till hotellet. David lyckades efter en kvart slarva bort sin lapp där det stod vart bilen stod parkerad och bestämde sig efter moget övervägande att det var vart att gå tillbaka och erkänna sitt misstag istället för att leta bilen på parkeringen bland 1000-tals bilar.

Vi programmerade in GPS:erna och David, Nina, Ida och Calle ledde vägen i sin Mercedes före Peter x 2 och mig själv i en Nissan. Trots att vi ser att David-bilen kör rakt fram på vägen så litar vi blint på GPS:en och svänger av till höger nästan det första vi gör. Rätt snabbt inser vi vårt misstag när GPS:en inte protesterar utan fortsätter säga ”Fortsätt på väg A60 i 6 km” som om inget hade hänt, trots att vi var ute och snurrade på småvägar. ”Sväng vänster om 2km” säger GPS:en när vi blir tvungna att stanna vid ett rödljus. När vi kommer igång igen har avståndet minskat till 200m utan att vi kört en meter?! Efter en stunds irrande och febrila försök att ta oss tillbaka till A60 så säger Peter ”Det där tornet känner jag igen!” och sen kommer samma lilla by med samma lilla klocktorn . Enligt GPS:en har vi nu svängt av på A63 och ska fortsätta rakt framåt.

Malin och den andra Peter försöker om vartannat att programmera om GPS:en, starta om den, ändra inställningarna för att få den att visa rätt men icket. Lost in Germany med trasig GPS, hur skulle vi hitta nu? De enda kartorna vi hade var utskrifter från David sedan den inställda resan förra veckan då vi skulle till ett helt annat ställe så det var inte så konstigt att inte ett enda namn matchade. I den andra bilen ringer de för att tala om vilka vägar de svängt av på och pratar även med varandra om ”Har de verkligen satt fast antennen?” Nina vill inte dumförklara sina kollegor så hon säger inget om detta eftersom så korkade kan vi ju inte ha varit som inte kollat det, eller?

Peter svänger av på en mack för att fråga om vägen. Personerna på macken kunde tyvärr inte ett ord engelska. Peter försökte använda sin tyska för att förklara att ”Die navigationsystem ist kaput!”. Detta förstod de men där slutade Peters ordförråd så vi fick åka vidare utan någon större aning om vart vi var på väg. Som en sann indian så såg dock Peter till att navigera efter solen och månen så vi var i alla fall på väg åt rätt håll!

Tillslut får vi till GPS:en så att den verkar visa hyfsat korrekt förutom att den inte riktigt körde i takt. När Peter frågar när vi ska svänga så konstaterar jag bara att enl. GPS:en har vi redan svängt och efter vi gett upp om inprogrammeringen av själva GPS:en försöker vi istället få chauffören att hålla samma takt. "Fortare Peter, fortare... nu svänger vi!!!" Vi börjar tillslut hitta bekanta skyltar och efter höger, vänster, höger in till Wadern dit vi skulle så var vi framme vid målet... enl. GPS:en. I själva verken hade vi ytterligare några km kvar och lyckades med hjälp från hotellet hitta rätt bara en dryg timme efter de andra. Vi hade förberett oss på det värsta att ta in på något motell och att dagen efter ringa och säga att design reviewn nu var flyttad till det stället eftersom vi hade med oss huvudprojektledaren.

Dag 1
Looooong day med fixturer och klampor i hela hjärnan!!! Självklart var det ju också att antennsladden legat på golvet som varit problemet dagen innan. "Det är väl ingen sport att hitta om man har GPS!" är Nissan-bilens nya mantra trots pikar från de andra som vi lär få leva med långt efter denna resa.

På kvällen gjorde Nina och Malin misstaget att beställa mat från Senegal på den afrikanska restaurangen istället för en köttbit. Vi borde ha fattat att det inte fanns så mycket mat i just Senegal och nu gjorde vi oss dessutom skyldiga till att äta upp den lilla mat som faktiskt fanns där.

Dag 2
Som vanligt började dagen med att alla områdets fåglars samlades utanför fönstret och väcker mig en timme innan väckarklockan ringer, omöjligt att somna om!

Som tur var fick vi på lunchen en god köttbit efter rundvandring i fabriken där vi fick möta Herr Handkross som gjorde sitt bästa för att knäcka vartenda ben i handen på oss. Vet inte om det var ett strategiskt drag från dem för att vi inte ska kunna skriva ner alla frågor vi har.

Efter arbetsdagen var slut så tog vi en promenad genom en park med blommande häggar och andra vårblommor för att äta en sen middag. Här i Tyskland är sommaren på väg med stormsteg, riktigt härligt! I parken blir vi i stort sett anfallna av en arg anka. Jag är övertygad om att alla fåglar (speciellt de av modell större) har en lömsk plan för att förgöra mig.

På kinarestaurangen så tar det ca 10 genomgångar att gå igenom hur många öl och vin, och vilka sorter vi ska ha. Helt plötsligt ser vi alla på dagens konstruktionsgenomgång i en helt annan dager. Det har gått riktigt bra i jämförelse. Det är skönt att avsluta dagen med att få lite perspektiv på saker!

Hasta la vista! (min tyska är ännu sämre än Peters så jag tänker inte ens försöka)

Dag 3
Peter fortsätter imponera med sin excellenta tyska ”Ich heisse Peter und ich bin "hungrig"....betyder: jag heter Peter och jag är hungrig” uttrycker han på vårt interna MSN när vi 1,5h efter vi uppe i Umeå brukar äta lunch inte slutat med den första fixturen.

Tillslut fick vi dock gå till matsalen där Josef uttryckte sin besvikelse över att han inte fått en liten kinesisk souvenir på restaurangen kvällen innan trots att det var han som överlämnade alla ihopsamlade pengar inkl. dricks. ”Only for the girls!” förklarade servitrisen och log. Så nu är jag, Nina och Ida ägare av en liten kinesisk snodd som jag inte har en aning om vad man ska använda till. Nina testade att hänga sin i örat och Ida dekorerade sin väska med sin. Jag kanske ska ge min till Josef så han blir glad.

Efter lunch tog vi en annan väg tillbaka och jag och Nina gick av någon anledning först och var rakt på väg in i utbildningsverkstaden för tonåringar. ”No not that way, maybe if you where 20 years younger!” utropar busineess ansvarige. Hur gamla tror han att vi är egentligen??? Men vi kom snabbt på att det är för att vi utstrålar sådan erfarenhet och kunskap som han ser oss som mognare och äldre än vad vi är.

Rummet där vi sitter har utsikt över fabriksdelen och är kvavt som om vore vi på Afrikas savann och vi pimplar i oss flaskvatten för att överleva. Ute är det soligt och ännu hetare men ack så härligt så en del av gruppen passade på eftermiddagen att hålla ett internt projektmöte ute i det fria. Blev även en del nödvändiga telefonmöten ute i solen med brillorna på.

Ikväll är vi bokade till en restaurang med lokala delikatesser till 19.30 och tur är nog det annars skulle vi nog få sitta kvar tills imorgon kl. 8 då vi börjar imorgon. Nu hägrar maten och alla börjar se en aning slitna ut, utom jag som är brunbränd efter dagens solmöten.

Greetings from a sunny Germany!

Dag 4
Denna morgon bestämde sig Malin för att testa sin goda lokalförmåga och leka GPS. Lite mer action än en vanlig GPS ”Easy left!.... Hard right! ….. Jump!” Detta hade nog gått väldigt bra om inte hennes icke så goda förmåga på att skilja på höger och vänster hade gett sig tillkänna. Så när Malin mycket väl medveten om att vi ska svänga höger uppför backen istället säger ”Hard left!” och Peter gör misstaget att göra precis som hon säger så bestämmer vi oss för att det är nog säkrast att sätta igång satellithjälpen igen.

Väl på fabriken går vi med lätta steg upp till rummet där vi tillbringat åtskilliga timmar denna vecka och alla är mer eller mindre trötta. Ida för att hon vaknat varje morgon av att en budbil slirade in och lastade av något och sedan slirade iväg igen. ”Iiiiiihhhhh… bang… dunk dunk dunk… errrrrrnnnn… dunk dunk dunk… smäll… Iiiiiiiiiihh” Jag hoppas ni förstod min skildring av Idas ljudberättelse. Peter var trött för att han vaknade mitt i natten av att en fågel störtat in i hans hotellfönster och sen inte kunde somna om. Som sagt, jag är övertygad om att fåglarna har något lömskt i sinnet och nu börjar jag fundera om det inte är så att det är Mercedes som sänt ut dem för att sabotera för sina konkurrenter. .

Inne i rummet håller sedan Peter få dåndimpen då den mystiske mannen, som inte sagt ett pip på tre dagar, bevisar att han faktiskt kan prata. Det var inte så högt så Peter får informera oss andra via MSN. Det var nog något på tyska som Peter tror betyder ”Mamma!” och vi känner oss alla stolta över honom och hoppas att han ska lära sig fler ord snart.

Design ansvarige från Tyskland firade idag sin 40års dag, han ser ut som 55 och några gånger per dag så lägger han båda händerna på huvudet och skakar det medan han utbringar en hög och ljudlig suck. Han ser lite utarbetad ut så den mystiske mannen ska när han lärt sig prata hjälpa honom.

På lunch sitter jag mittemot en av tyskarnas projektledare som varit sjuk i lunginflammation i 4 veckor. Jag inser att vi nog kommer att få lite kommunikationsproblem med densamme när jag frågar hur länge doktorn tror det tar tills han är fullt återställd och han svarar något i stil med ”The doctor say that if I lay in the sofa I shouldn’t get up.” Det får nog bli kroppsspråket som gäller som projektspråk och i kombination med Idas ljudskildringar så det bör inte vara något större problem.

Malin utnämndes till dagens hatobjekt när hon låtit de andra vänta i 40 min innan vi kunde åka till Frankfurt. Jag tyckte jag var tydlig när jag sa att jag inte var klar kl 17 men de tänkte nog att om de skyndar sig dubbelt så fort så tvingas jag att sluta. Gick så där… jag blev bara stressad och så tog det dubbelt så lång tid!

Inte nog med det så fipplade jag även med GPS:en så att vi hade en helt annan adress än den vi skulle till. Självklart har jag en bortförklaring till detta också eftersom jag frågade Peter om det var rätt innan jag tryckte, men ”Shoot the executor!” Vi sitter i bilen och eftersom vi nu är glada och nöjda över att vi har en fungerande GPS så ligger Peter om vartannat före Davids bil. Helt plötsligt ser vi dock att den svänger av bakom oss!!!??? ”Hur kunde detta hända!”
Eftersom vi ser att GPS:en hittar gatorna så tänker vi att det finns flera vägar till samma ställe så vi fortsätter köra efter GPS:en och förmodar att vi bara har andra inställningar. När David ringer och säger att han ser flygplatsen från hotellet och vi ”närmar oss målet på höger sida” mitt i centrala Frankfurt börjar vi inse vad som är fel. Men tur i oturen fick vi ju en liten sightseeing i Frankfurt och har helt klart haft en äventyrligare resa än de i tråkbilen som kör rätt hela tiden.

Dag 5
Nu kommer vi hem….

Auf wider seen!