Det hände sig en vecka för inte så länge sedan att ett gäng från en arbetsplats långt uppe i norra Sverige (närmare bestämt Umeå och min egen arbetsplats) åkte på en arbetsresa till södra Tyskland för att granska designen på en utrustning vi köpt där.
Dag 0
Resan började med att Malin på flygplatsen i Umeå blir stoppad i säkerhetskontrollen för att hon försöker smuggla med en liten kniv i dataväskan! Malin försöker själv bortförklara sig med att det var en liten reklam armékniv från något företag som hon inte visste låg där men alla övriga är övertygade om att hon egentligen tänkte kapa planet till Tyskland för att resa till någon semesterort.
Före boarding så utropar de högt och tydligt i högtalaren: ”Ni som har plats på rad 15 och bakåt gå till boarding.” Konstigt nog var det inte en enda av alla passagerarna som skulle på planet som hade rad 1-14. Planet skulle uppenbarligen få rejält med bakåttyngd! Men som ni kanske förstår så var inte så fallet utan alla passagerare rad 1-14 (inklusive mig själv på rad 11) struntade i instruktionerna och trängde sig fram för att komma på planet så fort som möjligt!
Planet till Frankfurt landade som det skulle och vi hämtade ut våra väskor. David hade innan railerat om hur STOR bil han varit tvungen att hyra för att få plats med TRE tjejers bagage. Det visade sig dock att det inte var någon av tjejernas bagage som var störst utan självaste Davids jätteväska.
När vi lastat alla res- och dataväskor på väskvagnar så gick vi mot hyrbilsfirman. Vi blev snabbt stoppade av en rulltrappa och fick ofriviligt lämna vagnen och bära vårt bagage själva. När vi kom ner för rulltrappan ser vi en stackare som minsann inte tänkt lämna vagnen bara för att en rulltrappa kom ivägen utan har fastnat i rulltrappan på väg upp med sin väskvagn. Såg helt kollosalt roligt ut och genast blev det lättare att bära allt sitt bagage själv.
Två bilar hade vi hyrt för att ta oss den 2h långa resan till hotellet. David lyckades efter en kvart slarva bort sin lapp där det stod vart bilen stod parkerad och bestämde sig efter moget övervägande att det var vart att gå tillbaka och erkänna sitt misstag istället för att leta bilen på parkeringen bland 1000-tals bilar.
Vi programmerade in GPS:erna och David, Nina, Ida och Calle ledde vägen i sin Mercedes före Peter x 2 och mig själv i en Nissan. Trots att vi ser att David-bilen kör rakt fram på vägen så litar vi blint på GPS:en och svänger av till höger nästan det första vi gör. Rätt snabbt inser vi vårt misstag när GPS:en inte protesterar utan fortsätter säga ”Fortsätt på väg A60 i 6 km” som om inget hade hänt, trots att vi var ute och snurrade på småvägar. ”Sväng vänster om 2km” säger GPS:en när vi blir tvungna att stanna vid ett rödljus. När vi kommer igång igen har avståndet minskat till 200m utan att vi kört en meter?! Efter en stunds irrande och febrila försök att ta oss tillbaka till A60 så säger Peter ”Det där tornet känner jag igen!” och sen kommer samma lilla by med samma lilla klocktorn . Enligt GPS:en har vi nu svängt av på A63 och ska fortsätta rakt framåt.
Malin och den andra Peter försöker om vartannat att programmera om GPS:en, starta om den, ändra inställningarna för att få den att visa rätt men icket. Lost in Germany med trasig GPS, hur skulle vi hitta nu? De enda kartorna vi hade var utskrifter från David sedan den inställda resan förra veckan då vi skulle till ett helt annat ställe så det var inte så konstigt att inte ett enda namn matchade. I den andra bilen ringer de för att tala om vilka vägar de svängt av på och pratar även med varandra om ”Har de verkligen satt fast antennen?” Nina vill inte dumförklara sina kollegor så hon säger inget om detta eftersom så korkade kan vi ju inte ha varit som inte kollat det, eller?
Peter svänger av på en mack för att fråga om vägen. Personerna på macken kunde tyvärr inte ett ord engelska. Peter försökte använda sin tyska för att förklara att ”Die navigationsystem ist kaput!”. Detta förstod de men där slutade Peters ordförråd så vi fick åka vidare utan någon större aning om vart vi var på väg. Som en sann indian så såg dock Peter till att navigera efter solen och månen så vi var i alla fall på väg åt rätt håll!
Tillslut får vi till GPS:en så att den verkar visa hyfsat korrekt förutom att den inte riktigt körde i takt. När Peter frågar när vi ska svänga så konstaterar jag bara att enl. GPS:en har vi redan svängt och efter vi gett upp om inprogrammeringen av själva GPS:en försöker vi istället få chauffören att hålla samma takt. "Fortare Peter, fortare... nu svänger vi!!!" Vi börjar tillslut hitta bekanta skyltar och efter höger, vänster, höger in till Wadern dit vi skulle så var vi framme vid målet... enl. GPS:en. I själva verken hade vi ytterligare några km kvar och lyckades med hjälp från hotellet hitta rätt bara en dryg timme efter de andra. Vi hade förberett oss på det värsta att ta in på något motell och att dagen efter ringa och säga att design reviewn nu var flyttad till det stället eftersom vi hade med oss huvudprojektledaren.
Dag 1
Looooong day med fixturer och klampor i hela hjärnan!!! Självklart var det ju också att antennsladden legat på golvet som varit problemet dagen innan. "Det är väl ingen sport att hitta om man har GPS!" är Nissan-bilens nya mantra trots pikar från de andra som vi lär få leva med långt efter denna resa.
På kvällen gjorde Nina och Malin misstaget att beställa mat från Senegal på den afrikanska restaurangen istället för en köttbit. Vi borde ha fattat att det inte fanns så mycket mat i just Senegal och nu gjorde vi oss dessutom skyldiga till att äta upp den lilla mat som faktiskt fanns där.
Dag 2
Som vanligt började dagen med att alla områdets fåglars samlades utanför fönstret och väcker mig en timme innan väckarklockan ringer, omöjligt att somna om!
Som tur var fick vi på lunchen en god köttbit efter rundvandring i fabriken där vi fick möta Herr Handkross som gjorde sitt bästa för att knäcka vartenda ben i handen på oss. Vet inte om det var ett strategiskt drag från dem för att vi inte ska kunna skriva ner alla frågor vi har.
Efter arbetsdagen var slut så tog vi en promenad genom en park med blommande häggar och andra vårblommor för att äta en sen middag. Här i Tyskland är sommaren på väg med stormsteg, riktigt härligt! I parken blir vi i stort sett anfallna av en arg anka. Jag är övertygad om att alla fåglar (speciellt de av modell större) har en lömsk plan för att förgöra mig.
På kinarestaurangen så tar det ca 10 genomgångar att gå igenom hur många öl och vin, och vilka sorter vi ska ha. Helt plötsligt ser vi alla på dagens konstruktionsgenomgång i en helt annan dager. Det har gått riktigt bra i jämförelse. Det är skönt att avsluta dagen med att få lite perspektiv på saker!
Hasta la vista! (min tyska är ännu sämre än Peters så jag tänker inte ens försöka)
Dag 3
Peter fortsätter imponera med sin excellenta tyska ”Ich heisse Peter und ich bin "hungrig"....betyder: jag heter Peter och jag är hungrig” uttrycker han på vårt interna MSN när vi 1,5h efter vi uppe i Umeå brukar äta lunch inte slutat med den första fixturen.
Tillslut fick vi dock gå till matsalen där Josef uttryckte sin besvikelse över att han inte fått en liten kinesisk souvenir på restaurangen kvällen innan trots att det var han som överlämnade alla ihopsamlade pengar inkl. dricks. ”Only for the girls!” förklarade servitrisen och log. Så nu är jag, Nina och Ida ägare av en liten kinesisk snodd som jag inte har en aning om vad man ska använda till. Nina testade att hänga sin i örat och Ida dekorerade sin väska med sin. Jag kanske ska ge min till Josef så han blir glad.
Efter lunch tog vi en annan väg tillbaka och jag och Nina gick av någon anledning först och var rakt på väg in i utbildningsverkstaden för tonåringar. ”No not that way, maybe if you where 20 years younger!” utropar busineess ansvarige. Hur gamla tror han att vi är egentligen??? Men vi kom snabbt på att det är för att vi utstrålar sådan erfarenhet och kunskap som han ser oss som mognare och äldre än vad vi är.
Rummet där vi sitter har utsikt över fabriksdelen och är kvavt som om vore vi på Afrikas savann och vi pimplar i oss flaskvatten för att överleva. Ute är det soligt och ännu hetare men ack så härligt så en del av gruppen passade på eftermiddagen att hålla ett internt projektmöte ute i det fria. Blev även en del nödvändiga telefonmöten ute i solen med brillorna på.
Ikväll är vi bokade till en restaurang med lokala delikatesser till 19.30 och tur är nog det annars skulle vi nog få sitta kvar tills imorgon kl. 8 då vi börjar imorgon. Nu hägrar maten och alla börjar se en aning slitna ut, utom jag som är brunbränd efter dagens solmöten.
Greetings from a sunny Germany!
Dag 4
Denna morgon bestämde sig Malin för att testa sin goda lokalförmåga och leka GPS. Lite mer action än en vanlig GPS ”Easy left!.... Hard right! ….. Jump!” Detta hade nog gått väldigt bra om inte hennes icke så goda förmåga på att skilja på höger och vänster hade gett sig tillkänna. Så när Malin mycket väl medveten om att vi ska svänga höger uppför backen istället säger ”Hard left!” och Peter gör misstaget att göra precis som hon säger så bestämmer vi oss för att det är nog säkrast att sätta igång satellithjälpen igen.
Väl på fabriken går vi med lätta steg upp till rummet där vi tillbringat åtskilliga timmar denna vecka och alla är mer eller mindre trötta. Ida för att hon vaknat varje morgon av att en budbil slirade in och lastade av något och sedan slirade iväg igen. ”Iiiiiihhhhh… bang… dunk dunk dunk… errrrrrnnnn… dunk dunk dunk… smäll… Iiiiiiiiiihh” Jag hoppas ni förstod min skildring av Idas ljudberättelse. Peter var trött för att han vaknade mitt i natten av att en fågel störtat in i hans hotellfönster och sen inte kunde somna om. Som sagt, jag är övertygad om att fåglarna har något lömskt i sinnet och nu börjar jag fundera om det inte är så att det är Mercedes som sänt ut dem för att sabotera för sina konkurrenter. .
Inne i rummet håller sedan Peter få dåndimpen då den mystiske mannen, som inte sagt ett pip på tre dagar, bevisar att han faktiskt kan prata. Det var inte så högt så Peter får informera oss andra via MSN. Det var nog något på tyska som Peter tror betyder ”Mamma!” och vi känner oss alla stolta över honom och hoppas att han ska lära sig fler ord snart.
Design ansvarige från Tyskland firade idag sin 40års dag, han ser ut som 55 och några gånger per dag så lägger han båda händerna på huvudet och skakar det medan han utbringar en hög och ljudlig suck. Han ser lite utarbetad ut så den mystiske mannen ska när han lärt sig prata hjälpa honom.
På lunch sitter jag mittemot en av tyskarnas projektledare som varit sjuk i lunginflammation i 4 veckor. Jag inser att vi nog kommer att få lite kommunikationsproblem med densamme när jag frågar hur länge doktorn tror det tar tills han är fullt återställd och han svarar något i stil med ”The doctor say that if I lay in the sofa I shouldn’t get up.” Det får nog bli kroppsspråket som gäller som projektspråk och i kombination med Idas ljudskildringar så det bör inte vara något större problem.
Malin utnämndes till dagens hatobjekt när hon låtit de andra vänta i 40 min innan vi kunde åka till Frankfurt. Jag tyckte jag var tydlig när jag sa att jag inte var klar kl 17 men de tänkte nog att om de skyndar sig dubbelt så fort så tvingas jag att sluta. Gick så där… jag blev bara stressad och så tog det dubbelt så lång tid!
Inte nog med det så fipplade jag även med GPS:en så att vi hade en helt annan adress än den vi skulle till. Självklart har jag en bortförklaring till detta också eftersom jag frågade Peter om det var rätt innan jag tryckte, men ”Shoot the executor!” Vi sitter i bilen och eftersom vi nu är glada och nöjda över att vi har en fungerande GPS så ligger Peter om vartannat före Davids bil. Helt plötsligt ser vi dock att den svänger av bakom oss!!!??? ”Hur kunde detta hända!”
Eftersom vi ser att GPS:en hittar gatorna så tänker vi att det finns flera vägar till samma ställe så vi fortsätter köra efter GPS:en och förmodar att vi bara har andra inställningar. När David ringer och säger att han ser flygplatsen från hotellet och vi ”närmar oss målet på höger sida” mitt i centrala Frankfurt börjar vi inse vad som är fel. Men tur i oturen fick vi ju en liten sightseeing i Frankfurt och har helt klart haft en äventyrligare resa än de i tråkbilen som kör rätt hela tiden.
Dag 5
Nu kommer vi hem….
Auf wider seen!
