Tandläkarbesök

Idag har jag varit och lagat ett hål hos tandläkaren. Blir alltid lika imponerad av hur de alltid först stoppar in så många sugar och andra redskap som möjligt i munnen innan de börjar fråga ut en om allt möjligt. "Jööö deeööt gåuur ba!", "Neeehööj, glugg glugg, det gör inte så ont!" säger jag fast det ilar som bara sjutton och jag undrar om jag inte skulle ha tackat ja till bedövningen i alla fall. Sen kommer jag på mig själv att jag ju faktiskt vill småprata lite med tandläkarna så det är förmodligen därför jag irriterar mig på alla redskap man måste ha i munnen.

När jag konstaterat att det inte är lönt att försöka prata när tandläkaren ska jobba i min mun och den andra maskinen ilar betydligt mindre så slappnar jag av och blundar för att slippa se alla maskiner de växlar mellan för att laga hålet. Jag nästan somnar i den faktiskt väldigt sköna tandläkarstolen! Halvt yrvaken får jag sätta mig upp och gurgla med vatten. Redan klart! Gick ju faktiskt bättre än väntat och jag är glad att jag inte tog bedövningen och tvingats gå halva dan men en sida av ansiktet svullet och förlamat. För att inte tala om hur ont det gör när man bitit sig själv i tungan ett antal gånger och bedövningen börjar släppa.

Nu i kväll så ilar tanden lite så trots att det gick bra så hoppas jag verkligen att det inte blivit något fel så att jag måste göra om eländet.

Smile!

Tysklandsresan - Del 2

Så var det dags igen! Att åka på sol-…. nej jag menar arbetsresa till Tyskland.

Dag 0-1

Malin var ute i god tid och packade på söndagsmorgonen parallellt med städning, tvättvikning och allt annat som är skönt att ha gjort när man kommer hem igen. Så jag kan ju inte säga att jag tänkt speciellt länge när jag konstaterade att ”Jag ska ju bara sitta på ett flygplan eller två så jag tar de här högklackade skorna.” Någon fick lida för detta när vi landar på Arlanda och inser att vi har ca 20 min på att ta oss till Terminal 5, genom säkerhetskontrollen, kryssandes mellan semesterresenärer utan brådska samt att på vägen hinna ta ut Euros. Denna någon var kanske lite otippat Martin som hade svårt att hänga med när jag satte iväg i de av Martin nu kallade ”racerpumpsen”. Mitt lidande kom inte förrän på Frankfurts flygplats (en av Europas största) där korridoren med gaterna aldrig tog slut och när vi väl var framme för att hämta ut väskorna hade ytterligare en oändlig korridor för att hämta hyrbilen.

Eftersom vi bodde på samma ställe som sist tyckte både Malin och Peter att ”GPS:en borde vi väl klara oss utan”. Martin var inte lika övertygad om saken och hade innan resan skrivit upp alla ställen vi skulle till och hade för säkerhets skull även memorerat kartan över området. Den här gången så var GPS:en inbyggd i bilen men vi testade för säkerhets skull om den funkade och svängde av fel för att se om GPS:en var med. ”Om det är möjligt gör en U-sväng” säger GPS:en och vi jublar över att den fungerar.

Det är fascinerande hur många i Tyskland som är riktigt dåliga på engelska. Konstruktörerna sitter och babblar tyska och sen får Bocken och Harald Handfaste översätta. Martin spetsar dock öronen och lyckas kommentera saker direkt utan översättning vilket är väldigt bra med tanke på att vi ändå höll på nästan 3 timmar längre än planerat och ändå låg 2 timmar efter agendan vid dagens slut. Men Martin bevisade med hyrbilen att vi kunde köra igen förlorad tid (vi var framme 5min innan planerat) så vi hoppas att vi lyckas köra igen lite under morgondagen.

När Malin ska fylla i alla deltagare i mötesprotokollet så inser hon att hon inte vet vad mystiske mannen heter. Med Ninas hjälp via communicator så blir det till sist ”guy called York who doesn’t speak”. Behöver jag nämna vem som i ett tidigare tillfälle benämnt en mötesdeltagare med okänt namn med ”bold guy with glasses who came late”.

Fastest factory tour ever lyckades vi klämma in vid lunch eftersom det var första gången Martin var här. Vi hann med både assembly verkstan med falsar, toblerone fixturer, vridbord och TKDN fixturer liknande de vi ska ha och tillverknings verkstaden där vi fick se basenheterna till våra falsar som just höll på att tillverkas. Coolt! som att se sin lilla baby på ultraljud tror jag ;o)

På kvällen skulle vi äta på samma kinesiska restaurang som sist. Jag tänkte att jag skulle ta hem en tofs till Josef men den var tyvärr stängd. Vi gick istället vidare till Afrikanska restaurangen där jag den här gången inte beställde mat från Senegal utan en rejäl stek. Mums! Vi tyckte även vi var värda en efterrätt efter en lång dags granskning. ”Do you want your coffe first or ice cream first?” frågar kyparen efter vi beställt.”Same time, please!” svarar vi och kyparen ser ut som att vi är från en annan planet och får ur sig ett långt ”Okeeeeey??!!” Det är tydligen väldigt konstigt att göra så här och vi anade hur de stod i köket och spanade över de konstiga svenskarna som samtidigt åt glass och drack kaffe.

Guten Night!

Dag 2

Design reviewn börjar mer och mer likna en lektion i tyska trots återkommande kommentarer från oss att det skulle vara bättre om de tar vissa frågor senare och inte behöver komma på en ny lösning på saker vi kommenterar på stört eftersom vi inte riktigt är delaktiga i diskussionerna. Det funkar typ i 5 min och så är vi tillbaka i samma hjul. Trodde vid lunch att vi inte alls skulle hinna klart med en bråkdel av det vi hade på agendan men efter tre timmars förlängning av dagen så hade vi betat av majoriteten av dagens punkter. 

Vi har lärt oss hur man får mystiske mannen att prata!!! Martin bjöd honom efter en lång dag på godis och då såg han glad ut och tackade artigt. På kvällen var vi ute och åt middag och kom in på Formel 1 och att det var ett rally som gick i Tyskland. Eftersom mystiske mannen satt närmast mig och såg hyfsat involverad ut i ämnet så frågade jag honom var i Tyskland det gick. Döm om min förvåning när han på helt perfekt engelska svarar att det gick i Hockenheim och att förut var det två rallyn som gick i Tyskland. Helt otroligt, jag som antagit att det var för att han inte var så bra på engelska som han känt sig lite hämmad att prata och har försökt vara lite Ö V E R T Y D L I G och artikulerade noga när jag frågade.

Kvällen gick inte helt otippat när man är ute med en tysk linebyggare till bilindustrin i bilens tecken och Bocken har för er som är intresserade en 305 hästars grön (och ja Jan-Åke denna bil är faktiskt grön till skillnad från din) Focus RS. Jag önskar att jag fick köra den efter Auto bahn, även om han själv inte tyckte att det var någon tjejbil.

Han visste förmodligen inte att han pratade med tjejen vars pappa lärt upp henne i att ”Hastighetsskyltarna är ett minvärde som inte får understigas förutom i yttersta nödfall” och 11:e budordet ”Du skall inga bilar hava framför dig”. Han var dock lite besviken över att de nu ska göra en RS 500 med 350hk. Han använder även bilen som argument under konstruktionsgranskningen att den inte har höj och sänkbara säten men är bra ändå. Jag ger mig dock icket och har fått in ett antal extra linjärenheter för att förbättra ergonomin på laddningen av glaskanalerna.

Väl hemma på hotellet fortsätter tyska lektionen eftersom inte en enda kanal visar något annat än tysk TV eller dubbade program till tyska. Trist bara att jag inte har några grunder att bygga på men ett och annat snappar man nog upp.

Bitte schön, kyyysss!

Dag 3

Trodde inte det skulle hinna hända så mycket denna dag eftersom ”Vi skulle ju bara hem!” Men som vanligt hann det hända en hel del så här kommer sista dagen på Del 2.

Det börjar med att Martin på väg till flyget lyckas köra mot två ”Förbud mot fordonstrafik” . Den första står mitt i vägen på den sida vi kör på, Men eftersom det gick att köra runt skylten på andra sidan vägen och vägen efter såg hur normal som helst och ”den fungerande GPSen visade ju att vi skulle köra dit” så svängde vi runt skylten och fortsatte rakt fram. Några km längre fram är vägen helt avspärrad dit vi ska och den enda väg som går att fortsätta efter går åt helt fel håll. Vi fick vända! Den andra var vid flygplatsen så vi svänger av en avfart för tidigt innan vi ska lämna av hybilen. ”GPS:en sa ju sväng höger!”

Efter vi lyckats krångla ut boardingkorten ur maskinen läser jag på den stora avgångstavlan SK638 Stockholm 51-46103 nånting och jag tolkar det som att det är en gate på 51 och uppåt och övertalar Martin att vi ska följa skyltarna som visar Gate 51-. Martin mumlar något om att ”Var det inte gate 46?”. När vi kommer fram för att visa boardingkorten tittar vakten på oss lite konstigt och pekar på korten där det står klart och tydligt med stora bokstäver ”Gate: A20”. Ops! Vi fick vända!

I säkerhetskontrollen testar Malin att gå genom porten utan att ta av sig skorna som pep på väg ner från UME-ARN. De pep inte alls här. Tydligen är det viktigare med säkerheten när man flyger inrikes inom Sverige än från ett annat land!? Självsäker på att jag nu vet att jag inte har något i väskorna som jag kan bli stoppad för, eftersom jag hade ju samma saker på väg ner, står jag och tittar när säkerhetsvakten bläddrar mellan de olika väskorna på röntgenskärmen och ser plötsligt min väska. ”Där är min telefon och linsetui”. Säkerhetsvakten hade tydligen hittat något annat och granskar länge skärmen och när backen med mina väskor kommer ut rullas den in på terroristbanan och jag får gå runt för granskning.

En av vakterna börjar prata tyska med mig tills han ser att jag ser ut som ett frågetecken och frågar då –English?. –Yes! svarar jag och väntar mig att han ska ta allt igen, men icket han var knapp tyst. Han kände noga genom väskorna och letade efter lönnfack i min dataväska. De körde igenom väskorna igen genom röntgen separat då det konstaterades att det var min handväska som gav utslag. ”Kan det vara att jag hade linsetuiet med lite linsvätska i?” undrar jag tyst då han drar upp min maskara och tittar noga på den innan han sakta och långt från kroppen drar upp borsten som om det var en bomb som skulle explodera. Det hände ingenting och sökandet fortsatte. Ni kan förstå att han hade det lite knivigt eftersom detta är väskan som jag själv brukar tappa bort saker i. Tillslut hittar han min tuperingskam och går med den till den andra säkerhetsvakten medan han trycker ut pinnen som helt klart är mer än de tillåtna 6cm och som jag förmodligen skulle använda till att kapa planet med för att åka på solsemester. Detta misslyckades förra resan när de hittade fällkniven jag smugglade med redan i Umeå. Det börjar bli lite svårt att bortförklara mina terroristtendenser.

När jag ska betala i taxfree shoppen frågar kvinnan i kassan efter mitt boardingkort och jag lämnar av misstag fram kortet från Stockholm till Umeå ”Do you have an other ticket or are you planing staying in Frankfurt?” frågar hon lugnt. Jag får smått panik när jag inte hittar det andra boardingkortet i min som sagt ”lätt-att-tappa-bort-saker-i-väska”. Hittar till sist rätt boardingkort som jag av okänd anledning stoppat ner i dataväskan.

På planet får jag sitta bakom en stor tysk som slänger sig ner i stolen och med jämna mellanrum gungar på den så att den trycker hårt mot mina knän som jag pressat fram lite extra för att han ska minsann inte tro att han senare ska få fälla ner sätet. Jag ser också till att trycka tillbaka när jag ändrar sittläge så att han ska förstå att jag har långa ben. Efter 5-10min pressande och irritation över att han eventuellt kommer att pressa ner stolen på mina knän så att det gör lika ont som det nu gör pga att jag försöker förhindra detta inser jag att det är bättre både för mina knän och mitt humör att sitta lite mer normalt och ta smällen om den kommer. Lyckligtvis försökte han aldrig att fälla ner stolen så han kanske uppfattade mina försök att demonstrera hur långa ben jag har.

Jag tittar ut genom fönstret när vi åkt ett bra tag och fascineras över hur pigg jag är trots vi snart är framme i Umeå och klockan börjar närma sig 22. Martin börjar prata om taxi. ”Just ja det glömde jag att ringa om på Arlanda!” Jag tänker att jag kan ringa direkt när vi landar i Umeå för det tar ju ett tag innan man fått ut väskorna och hoppas att det finns någon ledig. Sedan börjar jag tänka att när hann Martin ringa när vi var på Arlanda utan att jag märkte det? Tänkte att jag borde ha någon minnesbild av det eller i alla fall när det skulle kunna ha hänt om vi inte var på samma ställe. Inser då att jag inte har några minnesbilder alls över att vi nyss skulle ha varit på Arlanda! Detta berodde på att klockan inte alls började närma sig 22 utan 19 och vi var på väg ner till Stockholm och inte till Umeå och jag var nog inte så pigg som det kändes. Martin läser en av rubrikerna i Aftonbladet ”Han minns ingenting!” är det något som är smittsamt tro?

Danke Schöön Germany!