Laparoskopi operation

Igår opererade jag bort min cysta med titthålsoperation. Jag har förmodligen något som heter Endometrios som gör att man får ökad benägenhet att bilda dessa "chokladcystor" på äggstockarna. De kallas chokladcystor för att de är fyllda med blod. Jag hade aldrig hört talas om denna sjukdom innan men den verkar vara rätt så vanlig och inte malign. Man kan lindra den genom att bli gravid eller äta P-piller som hämmar ägglossningen.

Läkarna gick in med instrument och kameror via fyra små hål i magen och tömde cystan på blod och plockade sen ut den. För att kunna se där inne i bukhålan så fyller man magen med CO2. All gas går inte att ta bort sen så just nu känner jag mig som en sprängfylld heliumballong som går och försöker rapa koldioxid. Johan tycker jag ser ut som jag är gravid i 7 mån. Jag tycker han överdriver en aning men stor är den.

Det värsta är att jag inte kan skratta utan att få krampliknande känsla i magen och ett tryck över bröstet som gör att jag inte kan få in luft. Det är ytterst jobbigt när man har nära och kära som bara väller ut med roligheter. Sympatiskast av dem alla är Vicke som, när jag sitter på golvet och knippar efter luft och får till några svaga brölanden, går in på toan och fortsätter garva och sen kommer ut och ser ut som hon ska skratta igäl sig. Jag försöker febrilt tänka på död och andra fasligheter men med måttligt resultat.

Igår fick jag reda på att jag är överkänslig mot morfin, det såg ut som det var en alien som klättrade in i min arm när jag skulle få smärtlindring efter operationen. Som tur var gick utslagen bort när de bytte till ett annat medel. Jag försökte hålla mig vaken för att höra allt som pågick men var rätt borta och hade nog inte någon särskillt bra tidsuppfattning. Jag var mest besviken att jag inte vaknat till så att jag kommer ihåg från första stunden som jag vaknade inne på operationssalen. För jag har fått veta att man redan då vaknar upp och kan säga sitt namn. Så mitt mål var att komma ihåg det men det gick såklart inte. Jag undrar om det är nån som kommer ihåg så tidigt?

När jag kom upp till avdelningen igen var jag lite för snabb att försöka resa mig och gå på toa, så jag svimmade av utanför och Johan fick släpa mig tillbaka till sängen. Efter det fick jag ligga nästan upp och ner ett bra tag och tror att jag sov en timme så. Jag hade ett blodtryck på 80 över 60, men det var ingen fara eftersom det är undertrycket som är det viktigaste. Sköterskan tog pulsen på mig också och sa att jag måste vara vältränad vilket jag blev glad att höra eftersom jag kännt mig lite som en soffpotatis sen jag skaffade bilen. Men nu ivår har vi kommit igång lite med några långturer av löpning och cykling och eftesom jag orkar med dem så antar jag att helt fel hade hon inte.