Jag är ingen morgonmänniska, tvärtom så tycker jag att morgnar är bland det plågsammaste som finns. När väckarklockan ringer vill jag bara skruva tillbaka tiden några timmar så jag får fortsätta sova. Trots detta är morgonen (eller jag kanske ska säga vissa morgnar) i vissa fall min absoluta favorittid på dygnet. Allt är tyst och lugnt och man har tid att koka en kopp te och bläddra slött i en bok eller tidning. Ingen stress eftersom jag egentligen skulle varit kvar i sängen.
Allt jag gör på morgonen känns som bonus. Bonustid jag får till senare om jag hunnit med att göra något som jag annars skulle gjort senare på dagen. Eller bonus för något som jag annars inte alls skulle ha hunnit med. Just nu håller jag på att tvätta, det är en av sysslorna som faktiskt kan få upp mig eftersom jag vet att jag om jag vill kan krypa tillbaka i sängen efter jag slängt i några maskiner. När jag sedan väl är uppe så brukar jag vara så pass vaken att jag njuter av att jag faktiskt är vaken.
Jag önskar att jag var en sån som vaknade varje morgon pigg och utvilad och inte kunde vänta att få hoppa ur sängen. Nu kommer jag kanske aldrig fullt ut att bli en sådan människa utan jag får ta vara på de tillfällen som jag faktiskt lyckas plåga upp mig ur sängen och sedan får belöning i form av annars helt outnyttjad tid.
Jag skyller på mina gener. Min mamma är gryyymt morgontrött. Jag med. Men på äldre dar har jag börjat gilla morgontimmarna riktigt mycket faktiskt. Känns som slöseri att vara i sängen när jag kan göra andra saker. Saker som självklart kan utföras i pyjamas!
SvaraRadera